utan hjärtan är vi bara maskiner.
Mina taktfasta hjärtslag bultade halvhjärtat. Du grät också. I min famn. Du sa att du tappat hoppet någonstans på vägen och inte kunde hitta det igen. Du såg in i mina ögon och sa att "jag blir aldrig något annat än det här, när det är min tur kommer jag dö såhär." Salt på kinden. Saltsmak i munnen.
Vi ser alla hur du förfaller. Du är som en illusion, en provisoriskt ihoplimmad illusion. Jag har letat efter hoppet som du en gång tappade och jag försöker hålla ihop alla dina bitar, jag försöker som fan. Men mina händer räcker inte hur länge som helst. Jag vet att jag inte kan hindra det. Kan inte stoppa det. Jag har alltid trott att jag är stark, men jag är skörare än vad jag tror. Är dödsrädd för att du ska dö.
Jag slår knytnävarna i väggen och ångesten pumpas ut i blodådrorna. Andas in. Andas ut. Ingen kan leva föralltid och vi har alla en viss tid att avtjäna. Jag vet det, men jag vet inte om jag kan acceptera det. Jag kommer aldrig acceptera att du av alla blev sjuk. Att du av alla blev halv. Du har aldrig sparkat på någon, men blev ändå nedsparkad totalt. Rättvisa? Existerar inte i detta land.
Du strök mig över kinden, lade min hårslinga på plats bakom örat och log igenom tårarna. "När det är min tur kommer jag sitta däruppe Sara, och se ner på dig. Gör mig inte besviken lilla vännen min."
Det ska jag aldrig göra.
Jag kommer aldrig göra dig besviken.
Mina taktfasta hjärtslag bultade halvhjärtat.
Du grät också. I min famn.
Du sa att du tappat hoppet någonstans
på vägen och inte kunde hitta det igen.
Du såg in i mina ögon och sa att
"jag blir aldrig något annat än det här,
när det är min tur kommer jag dö såhär."
Frihet?
Sex bokstäver.
Ordet existerar inte.
Vi ser alla hur du förfaller.
Du blir alltmer som en illusion,
en provisoriskt ihoplimmad illusion.
Jag har letat efter hoppet som du en
gång tappade och jag försöker hålla
ihop alla dina bitar, jag försöker som fan.
Men mina händer kommer inte alltid att
räcka till. Jag vet att jag inte kan
hindra det, jag kan inte stoppa det.
Mina knytnävarna slår i väggarna och
ångesten pumpas ut i blodets banor.
Andas in.
Andas ut.
Ingen kan leva föralltid och vi har alla
en viss tid att avtjäna. Jag vet det,
men jag vet inte om jag kan acceptera det.
Jag kommer aldrig acceptera att du av
alla blev sjuk. Att du av alla blev halv.
Du har aldrig sparkat på någon, men
blev ändå nedsparkad totalt.
Rättvisa?
Åtta bokstäver.
Ordet existerar inte.
Du strök mig över kinden,
lade min hårslinga på plats bakom
örat och sa leende genom tårarna
"när det väl är min tur kommer jag
att sitta däruppe och se ner på dig,
gör mig inte besviken lilla vännen min."
Jag kommer aldrig göra dig besviken.
Aldrig.
Sex bokstäver.
Ordet existerar.
insnöad:
your in my veins.
För dig
finns jag,
för mig?
Finns jag
Finns jag
för dig?
För mig
För mig
finns du.
jag gräver min grav för dig, jag är en soldat för dig.
Vokaler och konsonanter
är överskattade.
Jag mår bra.
Låt dem försvinna, låt dem spridas, låt dem lämna.
Jag fortsatte att bygga höghus som saknade stabil grund. Husets tunna väggar talade tillräckligt högt för att överrösta tinnitusen som ständigt ekade och jag slog knytnävarna i väggarna. Vart var aptiten på det där som jag hört folk kallat livet? Gatulamporna som borde vara tända existerade inte ens och jag konstaterade att svart är ingen färg, det är en känsla.
Låt den försvinna, låt den spridas, låt den lämna.
Det finns ingen som kan sätta färg på stjärnhimlen och ingen kan tända en redan släckt stjärna. Att springa genom natten resulterar i att man tänker mindre, därför var jag dum som fan och valde att gå (för långt). Resultatet blev två fuktiga kinder och en äcklig, jävla saltsmak i munnen. Jag försökte att spotta ut saltet, saknaden och ångesten men det gick inte.
Låt det försvinna, låt det spridas, låt det lämna.
Natten har passerat och sinnena hjälptes åt att väcka allt till liv igen. Jag ser scenariot rulla som en film på min näthinna, gång på gång. Horisontens sprickor gick att laga provisoriskt med lim, de där iskalla vintervindarna tog tillbaks sin kyla och hjärtats knytnäve slutade slå. Efter några plåster på den sargade huden var jag är nere på jorden igen och nu står jag lika stabilt som jag brukar göra. Om inte ännu stabilare.
Jag försvinner aldrig, jag sprids aldrig, jag lämnar aldrig
på andra sidan jorden:
