tendensen att känna sig bortglömd verkar aldrig lämna.


178200 sekunders tystnad och jag tror det står något skrivet något i min panna som jag inte kan ser.
179298 sekunder av tystnad och jag tror det står skrivet något i min panna som jag inte kan se.

greta maria asgeirsdottir:



vi tänder mörkret.


Jag minns hur vi satt där på dom vita, slitna parkbänkarna som tillhörde stället dit de flesta ungdomar hade tagit sig den kvällen. Den höga musiken gjorde att marken skakade och likaså gjorde jag. Nervositeten fick mig att darra som ett asplöv. Jag var modig nog att möta dig ensam, du däremot behövde din kompis som stöd. Jag fick veta allt om alla dina fylleslag, om hur många gånger du dansat på borden och om hur många vodkadrinkar du hade blandat. Tror du ärligt talat att jag ville veta?

Jag minns hur allting mynnade ut i ingenting och helt plötsligt glömde du bort att jag existerade. Det gjorde ont, för jag visste inte bättre då. Jag vet att du inte tyckte jag var något att ha. Jag vet att du inte tyckte jag passade in i ditt liv och det gjorde jag nog inte heller. Den sommaren ville jag inte åka i någon jävla trimmad bil som luktade doftgran och jag ville inte stå och blanda några jävla vodkadrinkar varenda helg. Jag ville inte vara som du.

Jag minns hur jag klandrade mig själv. Hur jag såg alla mina egna fel och hur mina brister lyckades gå framför och dölja alla fel som du hade. Senare slog du sönder det lilla hoppet du ännu en gång hjälpt mig att byggt upp med din starka knytnäve. Du slog sönder varenda tanke som fanns kvar. Det brände inne i mig då. Jag tror att verkligheten kom ikapp dig och den kom ikapp mig också. Jag kommer inte ihåg mycket av dig längre och nu kan jag tacka dig för att du hade en stark knytnäve som du faktiskt använde. För när du inte hade din kompis brevid dig eller en Sofiero med alkoholprocent 5,2 i handen så hade du inget mod.

Du var för feg, det var du hela tiden.
Jag var för bra för dig, det var jag hela vägen.
Jag har fått veta hur mycket bättre någon kan vara nu.

ge mig en vinterdrog, ge mig allt du har. i döda vinkeln ser jag allt du gör.



jag vill.
Rädslan över att det ska bli fel gör att orden stannar där de inte hörs.
Vokalerna och konsonanterna ligger kvar på tungan. Som något jävla klister.
Tvivlar. Jag ser alla fel som jag inte kan göra något åt. Tvekar.
Det finns så mycket jag vill ändra på hos mig.
Så mycket jag vill vara som jag inte är, men visst är det så,
människor vill alltid ha det som de inte redan har.
Jag har hört att ingen annan kan älska en om man inte älskar sig själv.
Och hur jävla lätt är det?

Orden stannar där de inte hörs.
Vokalerna och konsonanterna ligger kvar på tungan.
Som ett jävla klister.
Jag är livrädd för att inte räcka till.
Livrädd att du ska tycka att jag inte räcker till.
Livrädd att du ska kunna urskilja mina svagheter
lika tydligt som jag själv alltid lyckas göra.
Jag tvivlar och tvekar på mig själv.
Det finns så mycket jag vill ändra på hos mig.
Finns så mycket jag vill vara som jag inte är.

Jag har hört att
ingen annan kan
älska en om man inte
älskar sig själv.
Men hur jävla lätt är det då?

helg:











