breath me in, breath you out.
närvaron viskar på distans.
håll mig hårt eller släpp mig helt.
sällskapssjuk kvinna lidande av en allvarlig sömnbrist ensam ute i skogen:
Hatisk mot krav man själv lägger på sina egna axlar.
Hatisk mot den där jävla prestationsångesten som aldrig lämnar.
Hatisk mot alla val man måste ta för att besluta framtiden.
Hatisk mot att alltid vara tvungen att veta allt i förväg.
Snart släpper jag allt, ska leva i två dagar.
visioner i mitt huvud när du ler.
"Att jag som alltid varit stum behövde ord.
Jag som tvekat, jag som aldrig vågat tro.
Att jag har någonting så obegripligt stort."
we are the storm that the weatherman couldn't predict.
(du anar inte hur mycket du ger bara genom din existens)
kan inte bromsa min puls.
jag finns inte.
insnöad:
jag gräver min grav för dig, jag är en soldat för dig.
Vokaler och konsonanter
är överskattade.
Jag mår bra.
Låt dem försvinna, låt dem spridas, låt dem lämna.
Jag fortsatte att bygga höghus som saknade stabil grund. Husets tunna väggar talade tillräckligt högt för att överrösta tinnitusen som ständigt ekade och jag slog knytnävarna i väggarna. Vart var aptiten på det där som jag hört folk kallat livet? Gatulamporna som borde vara tända existerade inte ens och jag konstaterade att svart är ingen färg, det är en känsla.
Låt den försvinna, låt den spridas, låt den lämna.
Det finns ingen som kan sätta färg på stjärnhimlen och ingen kan tända en redan släckt stjärna. Att springa genom natten resulterar i att man tänker mindre, därför var jag dum som fan och valde att gå (för långt). Resultatet blev två fuktiga kinder och en äcklig, jävla saltsmak i munnen. Jag försökte att spotta ut saltet, saknaden och ångesten men det gick inte.
Låt det försvinna, låt det spridas, låt det lämna.
Natten har passerat och sinnena hjälptes åt att väcka allt till liv igen. Jag ser scenariot rulla som en film på min näthinna, gång på gång. Horisontens sprickor gick att laga provisoriskt med lim, de där iskalla vintervindarna tog tillbaks sin kyla och hjärtats knytnäve slutade slå. Efter några plåster på den sargade huden var jag är nere på jorden igen och nu står jag lika stabilt som jag brukar göra. Om inte ännu stabilare.
Jag försvinner aldrig, jag sprids aldrig, jag lämnar aldrig
på andra sidan jorden:
tendensen att känna sig bortglömd verkar aldrig lämna.
178200 sekunders tystnad och jag tror det står något skrivet något i min panna som jag inte kan ser.
179298 sekunder av tystnad och jag tror det står skrivet något i min panna som jag inte kan se.
greta maria asgeirsdottir:
ge mig en vinterdrog, ge mig allt du har. i döda vinkeln ser jag allt du gör.
helg:
if love is a labor I'll slave till the end.
we won't back down.
det är ganska enkelt ändå..
.. svaret ligger i mina händer.
våra hjärtan slog lika hårda slag.
dance to the beat.
fredag:
lördag:
chansen finns framför oss.
timme, minut, sekund.
in the night I hear them talk, the coldest story ever told.
okänd, ökänd.
skåne var fint.
jag är svag för dig, för du gör mig stark. du är bra för mig, ändå förstör jag allt.
det blev kaos.
allt blir vad man gör det till och jag verkar lyckas
göra regniga festivaler jävligt bra varenda gång.
inte mig emot.
nu är det bara väntan, inget kvar att hämta.
tystnad, tagning.
