Jag minns hur vi satt där på dom vita, slitna parkbänkarna som tillhörde stället dit de flesta ungdomar hade tagit sig den kvällen. Den höga musiken gjorde att marken skakade och likaså gjorde jag. Nervositeten fick mig att darra som ett asplöv. Jag var modig nog att möta dig ensam, du däremot behövde din kompis som stöd. Jag fick veta allt om alla dina fylleslag, om hur många gånger du dansat på borden och om hur många vodkadrinkar du hade blandat. Tror du ärligt talat att jag ville veta?

Jag minns hur allting mynnade ut i ingenting och helt plötsligt glömde du bort att jag existerade. Det gjorde ont, för jag visste inte bättre då. Jag vet att du inte tyckte jag var något att ha. Jag vet att du inte tyckte jag passade in i ditt liv och det gjorde jag nog inte heller. Den sommaren ville jag inte åka i någon jävla trimmad bil som luktade doftgran och jag ville inte stå och blanda några jävla vodkadrinkar varenda helg. Jag ville inte vara som du.

Jag minns hur jag klandrade mig själv. Hur jag såg alla mina egna fel och hur mina brister lyckades gå framför och dölja alla fel som du hade. Senare slog du sönder det lilla hoppet du ännu en gång hjälpt mig att byggt upp med din starka knytnäve. Du slog sönder varenda tanke som fanns kvar. Det brände inne i mig då. Jag tror att verkligheten kom ikapp dig och den kom ikapp mig också. Jag kommer inte ihåg mycket av dig längre och nu kan jag tacka dig för att du hade en stark knytnäve som du faktiskt använde. För när du inte hade din kompis brevid dig eller en Sofiero med alkoholprocent 5,2 i handen så hade du inget mod.

Du var för feg, det var du hela tiden.

Jag var för bra för dig, det var jag hela vägen.